frööken
idag insåg jag hur jävla jätteförälskad jag är.
Jag är det varje dag, inte bara där och då, men det är inget jag reflekterar över jämt. Dagar går utan att jag tänker på hur äckligt nere jag är i människan och när det nu var dags att inse hur det faktiskt ligger till så slängdes jag brutalt (minst sagt) in i ett smärre chocktillstånd.
Alla känslor sköljde över mig på en och samma gång utan en tillstymmelse till varningssignal innan och ett tag trodde jag att gud (... or Blesebub) försökte dränka mig. Det som finns inne i mitt huvud och i min själ är raka motsatsen till små ord, odjupa saker och lätta tankar, det är mer som att bestiga Mount Everst och kana nerför den brantaste puckelpistbacke du kan tänka dig. Det var läskigt men förjävla skönt när jag väl insåg att det jag lider av "bara" är ren kärlek, kärlek som jag inte känt på väldigt länge (det är fortfarande läskigt )
Stenen som lämnade mitt bröst var så tung och klumpen i halsen så stor att jag ett tag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag insåg efter mycket om och men (i mitt egna lilla huvud) att jag visst kommer att få fortsätta krama dig när fan jag vill och att jag kommer få ha kvar dina armar runt min kropp när jag sover.
Du kommer inte försvinna än på ett tag, förhoppningsvis aldrig.
Men så rutinerad är jag att jag vet att allt kan ändras oavsett om jag vill eller inte. Där kan man snacka om ett brutalt uppvaknande och en chock som är obeskrivlig om man går runt och tror att allt ska vara som det är just nu hela jävla livet.
That's when you go down for real.
... och det är också därför jag alltid ororar mig och väntar mig det värsta. Då är jag i alla fall beredd (men förjävla bitter).
/Fröken Svår
