100%?
Det är personen som går in i sovrummet, greppar sitt underbara duntäcke, sin obeskrivligt sköna kudde och bäddar ner sig i soffan pga. att hon är för svag (sårad) för att somna i sängen.
Hon kan inte sova utan att krampaktigt krama sin nalle (som i själva verket är en luggad grå hund) de få timmar hon lyckas hålla de vakna tillståndet på håll.
Det är patetiskt."
Ja se där. Nu sover jag i min säng och jag sover ibland t.om. rätt bra. Tiden läker alla sår sägs det och det där är väl minst sagt ett steg i rätt riktning?
Tänk om jag någon gång kunde få slå upp mina blå och inte känna mig så galet jävla zombifierad. Om jag någon gång kunde hoppa ur sängen med ett urfånigt leende och dansa runt i huset av lycka över att en ny dag har anlänt.
Jag tänker aldrig mer sätta mig i en sådan sits där jag känner mig tvungen att hitta smutsiga vägar runt en bruten kommunikation för att ta reda på om min magkänsla är sann eller inte.
Det här var inte alls det jag skulle skriva egentligen. Allting i dag handlar om att jag är trött på att känna mig värdelös
Varför inleder man ett något med någon om man inte är villig att ge 100%?
