100%
Om jag var förvirrad förut så kan jag meddela att jag är mer förvirrad nu men med ett sting av besvikelse på toppen. Det är inte dött lopp än men det känns ändå lönlöst. Och hopplöst.
Ju mer jag tänker på det som skulle kunna ändras i mitt liv desto mer känner jag att jag lever i det blå. Jag tänker inte klart...
Det är jobbigt att ha bilderna i min närhet och se hur underbar tinget är. Det gör ont och det är så jävla trist.
Det är också jobbigt att ingen till 100% tror att det skulle kunna gå att genomföra, inte ens jag själv... =(
Jag önskar att jag inte hade öppnat dörren för då hade inga förhoppningar väckts, jag hade inte fantiserat ihop
