tillbaka = Bitterfitta!!
IMORGON!! vid den här tiden hoppas ja för min egen skull att jag ligger i sängen nytränad, mätt och totalt jävla övertrött. Fy fan vad jag vill sova. Jag längtar till en morgon som börjar med att jag vaknar utan krav att gå upp, utan baksmälla och utan ångest.
När kommer det hända? Jag bläddrar i min kalender och det ser långt ifrån ljust ut *suck*. Det är för mycket festligheter till höger och vänster, jag hinner inte andas.
Svar - Nej.
Det går inte att tacka nej till saker när man heter Sofi Grading Heimala. Jag känner inte till ordet nej när det vankas roliga människor och alkohol. Att säga "nej" är uteslutet...
Allt det här var oerhört skönt för min hjärna, men jag känner själv att jag måste sluta ventilera så mycket, eller älta. Jag pratar alltid om olika problem fast med samma peron i huvudrollen, och det är ju jag själv såklart!! Men allt tjat, alla problem, alla svin börjar bli tröttsamt för mig och jag kan ju bara tänka mig hur tröttsamt det är för mina vänner.
Är det så att dessa individer som utövar sporter inte är lika känslomässigt drabbade som oss andra som inte gör mycket mer än super skallen av oss på helgerna.
Jag är en av de som är arbetslös, festar arlset av mig på helgerna och umgås med mina vänner när jag får tid.
Mycket mer än så händer inte i mitt liv. En av kontrasterna är de resor jag gör några gånger om året men de resorna handlar allt som oftast också om att umgås med mina vänner och supa skallen i bitar.
